Recensioner
Albumet Biding my time RUBCD 34 2010
Det första som slår mig är vilken “stor” och äkta röst Robert Athill har!
Efter att ha njutit igenom fyra av de 13 spåren kan jag inte riktigt förstå att detta är ett debutalbum jag lyssnar på, anledningen är att det är så otroligt stabilt och genomarbetat.
Att sitta och välja ut favoritspår på skivan och individuellt recensera dem är helt onödigt, det här albumet har precis vad man vill ha av ett album nämligen en fet röd tråd genom alla låtar som i slutet knyter ihop allt till en stor härlig boll som man bara vill stoppa ner i fickan och gå runt med resten av dagen.
Enligt mig är detta, utan någon större konkurrens, det bästa svenska albumet som släppts 2009-2010. Detta är reggae när det är som bäst!
Sebastian Rebelmusic
Av en slump hittar jag Robert Athills platta i den lokala skivbutiken.
Titeln på skivan är naturligtvis en markör till att Athill bidat sin tid för att få göra denna skiva och i januari släpptes denna debut på Rub-A-Dub.
Och hur låter då detta? Jo, tackar som frågar, det låter mycket bra kan jag säga. Athill sparkar igång med en luftig A Sweet Time och tolv låtar senare är vi i mål. Athill har en skön soulig röst som ibland låter bekant men aldrig imiterande. Textmässigt rör vi oss i reggaeland, med positiva vibrationer som grundbudskap. Körharmonierna sitter, det är tight och blåset naturligtvis perfekt.
Detta är modern reggae med rootskänsla. Det låter kanske tråkigt att använda ordet kompetent. Men jag väljer att använda det ändå. För det finns egentligen inget att anmärka på i produktionen.
Och om Robert Athill får bida tiden lite till, och om vi uppmuntrar honom genom att köpa denna skiva, så kanske jag får mer av just denna rootsreggae som jag vill ha.
Athill gav helt klart mersmak.
Niclas Forsgren FILE UNDER: REGGAE
Vilken grym platta är inte detta! Det var 15 år sedan ett album har tänt mig som denna. Genomgående topplåtar. En helskön sångare med genomtänkta budskap och Rub-A-Dub studions fetaste produktion hittills. Rekommenderas hett till alla, oavsett musiksmak.
Albumet har den egenskapen att låtarna växer för varje gång man lyssnar. Jag har säkert hört den 50 ggr och den växer ännu! Har förstått att många andra upplever skivan på samma sätt.
Robert Athill förvaltar den klassiska rootsreggaen på ett mästerligt sätt.
Goldfinger Trinity Sound System
Uppenbarligen finns det en relativt stor scen för reggae i Sverige, en genre som lever starkt, men lite vid sidan om mer omskrivna genrer. Förbluffande mycket ny reggae ges också ut på skiva, bland annat denna debut.
När det gäller just rootsreggaen så är det en konserverande genre med rätt givna ramar. I det liknar den bluesen. Ingenting i musiken talar om att den är utgiven 2010, den kunde lika gärna komma från slutet av sjuttiotalet. Det är på samma gång skivans styrka och svaghet.
Många reggaefans kommer säkert att bli nöjda, bandet svänger och Robert Athill själv sjunger förträffligt. Den rootsiga omgivningen med lätt dubskruv här och där inkluderar blås och givetvis den karakteristiska baktakten. Det är snyggt spelat och en proffsig produktion, skivan kunde lika väl ha kommit från reggaens hjärta Jamaica. Inte heller finns det något att klaga på hos låtarna, det är gediget arbete rakt igenom.
Andreas Lagercrantz: Lira Musikmagasin
Ett av Sveriges få skivbolag som kan kallas reggaebolag har precis fått färdigt ett album med en debutant. Rub-a-dub Records, SwingKids Records och I-ration Records är de tre. Nu är det Rub-a-dubs tur att släppa ifrån sig RUBCD34.
Robert Athill heter killen, Namnet Athill är lite förpliktigande i svensk reggae då hans pappa, Con Athill, spelade keyboard med Thomas Gyllings band Reggae Team på 1980-talet. Här hörs inte mycket spår av Reggae Team och det är till Roberts fördel. Tydligen är han en man med lång erfarenhet i Musiksverige, han har spelat med Fjärde Världen och Fattaru men också i många reggaekonstellationer.
Det här roots och dub om vartannat. Tre renodlad dubsvar på tre rootsspår. Det låter, förstås, mycket bra om produktionen. Vid de första lyssningar kände jag att Robert Athills sång inte nådde fram till mig. Han sjunger med relativt mörk stämma och sången försvann i ett första läge. Inte nedproducerad utan bara nådde inte ut. Men nu, efter fyra-fem lyssningar, är jag glad över att ha gett skivan fler chanser. Den har helt klart vuxit och nu är jag fäst vid Roberts stämma också.
Kan egentligen inte säga att det saknas något speciellt, men jag är snål med femmorna. Det får bli en stark fyra för debutskivan Biding My Time. Det är inte många debutanter som levererar så här starkt material. Återstår att se om Robert Athill funkar lika bra live som på skiva.
Prince Herring: Svenska Reggaebloggen
Livespelning - Uppsala Reggae festival
Någon måste ju börja varje dag på stora scenen. Tyvärr var det Robert Athills lott under lördagen.
Han och bandet borde fått chansen betydligt senare på festivalen. Deras tunga rootsreggae gick hem klockrent hos den fåtaliga publiken.
Debutplattan som kom i vintras är fortfarande en av svensk reggaes bästa 2010.
Live stack låtarna Reggae Music och Rise Natty Rise ut. Ska vi tro att Robert Athill kommer få bättre speltider och större publik i framtiden? Jag tror det.
Prince Herring: Svenska Reggaebloggen